Precis när regnet har upphört i Sigtuna och solen har gömt sig bakom trädkronorna kliver de på scenen iförda kostymer och kortklippa frisyrer. Snabbt axlar de sina instrument och stillastående slår de på första låten ”Do I wanna know?” samtidigt som strålkastarna skapar siluetter av de fyra och backdroppen lyser upp med initialerna A.M.
Ju längre spelningen pågår så förstår jag att allt inte kommer vara som det alltid har varit. Här blåser verkligen wind of change och Arctic Monkeys vill glida bort från Mardy Bum och vill visa att de inte kommer bli ihågkommna som ett one hit wonder band. Kaxigt? Ja, men det talar för
Musiken i sig känns lika välsydd som de figursydda kostymerna de har på sig – väl igenomtänkt och stadigt. Genom alla album har de lagt upp vägen för sig och det skulle vara konstigt om de inte går hela vägen och istället fortsätter skriva låtar som ”Mardy Bum” och ”I bet that you look good on the dancefloor”. ”Crying lightning” låter till och med annorlunda, med orgel med mycket vibrato i bakgrunden och Alex framför den med hård attityd och avbryter låten abrupt utan att tacka publiken.
Efter att de har spelat en helt ny låt ”Mad Sounds”, för första gången live, så släpper de lös med ”I bet that you look good on the dancefloor” ”When The sun goes down” och ”Fluorescent Adolescent”. Och publiken som, under hela spelningen, drömt sig bort i vibrerande toner och abrupta avslag bryter loss i något som jag själv inte kan sätta ord på, men som närmast hamnar bland facktermer som, närmast geografiskt, kan behandlas på Karolinska Sjukhuset. Och därefter kliver de av med ett ”Thank you Sweden….”
CHARLES