Efter mycket funderande bestämde jag mig för att skriva om Bill Callahans senaste skiva Dream River. En skiva som för mig varit mycket efterlängtat och ett album som både musikaliskt och textmässigt har så många intressanta aspekter att jag kan fylla en bok med mina tankar kring låtarna ifråga. När jag sedan skulle skriva om albumet kände jag att det är tråkigt att Bill Callahan inte fått mer uppmärksamhet eftersom han för mig är en lika betydelsefull låtskrivare som Townes Van Zandt, Nick Cave eller Gillian Welch.
Med detta i åtanke valde jag att istället för att skriva om 
Dream River att lista hans 5 bästa album och jag tänkte att detta kanske kan vara en bra inkörsport till Callahans musik för någon som inte tidigare varit bekant med den.
1: Smog – A River Ain’t Too Much To LoveBill Callahans sista skiva under sitt tidigare pseudonym Smog blev även hans bästa. När skivan släpptes fick den knappt någon uppmärksamhet och än idag är den provocerande bortglömd. Skivan inleds med Palimpsest och det kan vara den snyggaste öppningen jag hört på ett album. En akustisk gitarr plockar lite vemodiga toner tills Callahan öppnar munnen och sjunger en kort text om utsatthet som han avrundar med att referera till sig själv som ”A southern bird who stayed north to long.”
A River Ain’t Too Much To Love är en skiva som går att kategorisera i samma kategori som Leonard Cohens – Songs Of Love and Hate, Nick Cave And The Bad Seeds- The Boatman`s Call och Vashti Bunyans – Just Another Diamond Bay. Med andra ord, ett lågmält mästerverk och jag önskar innerligt att albumet i framtiden kommer få det erkännande som det förtjänar. Lyssna själva på när Callahan spelar gitarr vackrare än någonsin samtidigt som hans texter är mörka som mäktiga regnmoln.
2: Bill Callahan – Sometimes I Wish We Where An Eagle
Så fort jag hör den nylonsträngade gitarren som inleder Jim Cain känns all annan musik betydelselös. Ett gitarrplock har aldrig låtit snyggare trots sin enkelhet och de raka trummorna tillsammans med stråkarna får hjärtat att slå hårdare i bröstet. Sedan öppnar Bill Callahan munnen och berättar en historia om den amerikanska gamle författaren och kanske även sig själv. ”I used to be darker, then I got lighter, then I got dark again” sjunger han och jag inser att musik inte blir mycket bättre än så här.
3: Smog – The Doctor Came At Dawn
Det var The Doctor Came at Dawn som fick mig att bli frälst på Smogs musik. Det mörka och akustiska som genomsyrar skivan fick mig att associera till ett mer klaustrofobiskt och mörkare Neutral Milk Hotel (kanske berodde detta mest med inspelningen att göra där det enkla
4: Smog – Wild Love
Wild Love är en av Bill Callahans största stunder som låtskrivare. Efter jag hade kommit under den svåra ytan upptäckte jag relativt traditionella poplåtar med några av Callahans bästa texter blandat med instrumentala spår. Jag kan inte riktigt beskriva vad som gör Wild Love så bra, kanske är det att Callahan börjat använda sig mycket av en cellist som gör det så tilltalande eller så är svaret helt enkelt att det är så många fina låtar.
Lyssna själv på låtar som Bathysphere, Be Hit och min favorit It’s Rough, det går att konstatera att Wild Love är en av 90-talets bästa skivor. Callahan sjunger med olika filter på rösten, sluddrigt ibland och i nästa stund nästan överdrivet tydligt, som han vill att vi ska uppmärksamma vartenda ord som kommer ur hans mun. Jag tilltalas av den sparsmakade produktionen och de intressanta (oftast otäcka) texterna. I Be Hit sjunger Callahan upprepande om hur “Every girl I ever loved has wanted to be hit” (han konstaterar dock att han aldrig gjort det) och i Sleepy Joe går texten ”I’d like to break a chair across your back throw you in the ocean.” Skrämmande bra.
5: Bill Callahan – Apocalypse
Jag har svårt att skriva om Apocalypse, det är ett album som man ska lyssna på och inte skriva om. Jag kan dock slå fast att det är ett mästerverk från början till slut trots den tveksamma gitarronanin i skivans lågmärke America. Men till och med den fyller en funktion, den bryter upp i allt det allvarliga och blir en naturlig övergång från skivans A till B-sida. Callahans tredje skiva under eget namn är bland det bästa han gjort under hela sin karriär och han låter sin fascination över outlaw-country scenen ta större plats än tidigare på de sju låtarna. Detta är som tydligast på Baby`s Breath, en av skivans höjdpunkter där Callahan plockar på gitarrsträngarna så vackert att det inte går annat än att kapitulera inför en låtskrivare som aldrig slutar förvåna.
Jonatan Rosenberg