Vissa har beskrivit ”Five Years” som den bästa sci-fi-historien som någonsin berättats, och även fast man till viss del kan förstå den ståndpunkten så är den ändå väldigt, väldigt överdriven. Men visst, dystopi är något som människor tenderar att fascineras av. Vi tar det dock från början. Bowie målar i låten upp en bild om hur jorden sakta håller på att dö. Människorna i London har drabbats av panik efter att en gråtande nyhetsannonsör meddelat att jordelivet är över om fem korta år, och Bowie berättar detta till tonerna av den där magiska trumgången (denna återfinns som bekant på ”You Feel So Lonely You Could Die” från hans senaste skiva) och Mike Garsons ryckiga pianospel. Värt att notera är att man inte får någon riktig klarhet i varför jorden håller på att dö, utan det bara är så. Det här temat går absolut att tillämpa på dagens värld. Konsumtion, miljöförstörelse och ytterligare företeelser är alla tänkbara orsaker till varför världen i ”Five Years” är på väg att tyna bort, och naturligtvis är det här än mer aktuellt idag än vad det var för 40 år sen när låten spelades in. Nåväl. Bowie berättar vidare om hur folket i London börjar bete sig alltmer märkligt efter det dystra beskedet, och bland annat noterar han hur en polis kysser en prästs fötter för snabb frälsning och hur en ung kvinna slår några småbarn.
Avsaknaden av en tydlig refräng i ”Five Years” är påtaglig. Istället stegrar Bowies röst för varenda ord han sjunger och genom att göra på detta vis får låten ytterligare tyngd. Under låtens sista versdel sjunger han om hur han längtar efter sin mor och sin käresta (detta är dock oklart) innan hans och The Spiders from Mars röster enas i det extatiska crescendot där alla kraftfullt sjunger om hur fem år är det enda som finns kvar av allt man kämpat för. Det är den här punkten som gör låten så
Ni kanske fortfarande har svårt att förstå varför den här låten är av så pass stor emotionell tyngd för mig. Då råder jag er verkligen att lyssna på den här långsamma liveversionen från en spelning i New York 1976. Här lyckas Bowie förmedla desperationen han sjunger om på ett annat sätt jämfört med studioversionen, även fast ljudkvaliteten är rätt bedrövlig. Under låtens outro väver han även in hur han själv kände sig under perioden då den här turnén gick av stapeln. Han var kraftigt beroende av kokain vid denna tidpunkt (även om beroendet gick åt rätt håll, så att säga) och han var nog inte alltför tillfreds med situationen han befann sig i. Detta belyses genom att han repeterar frasen ”I hurt a lot” flertalet gånger innan låten är slut. Och om mitt hjärta inte var krossat på grund av själva låten så blir det alltid det efter den hemska slutklämmen. En trasig och vilsen själ som inte visste var han befann sig och som uppenbarligen bad om någon form av hjälp, men som kanske var för stolt för att be om det rätt ut.
ROBERT