Hittills i den här krönikeserien har jag hållit mig undan från det kanske mest hjärtskärande temat av alla, nämligen förlorad kärlek. Den här gången är det dock hög tid att fläska på ordentligt inom det här ämnet. ”It’s Too Late” är nämligen en helt fruktansvärd – och läskigt träffande – framställning i hur man kan känna när ett förhållande rinner ut i sanden. Till tonerna av ett ryckigt och ganska hetsigt beat berättar Mike om hur han befinner sig i ett förhållande. Ganska snart blir det uppenbart att han är väldigt strulig. Bland annat framgår det att han väljer att träffa sina vänner, alkohol och spel framför att träffa sin flickvän, trots att hon tydligen klargjort att hon kommer göra slut om han inte skärper sig (”She said one day she’d walk away ’cause I was always late”). Låten följer därefter detta tema i ytterligare en vers, nämligen att Mike är en strulputte som tror att hans prioriteringar inte kommer få några konsekvenser. Vidare finns det en helt briljant textrad i första versen som sammanfattar ung och färsk kärlek – och hur paralyserande den kan vara – på ett utmärkt sätt: ”We first met through a shared view, she loved me and I did too”. När någon faller för en så kan man uppleva en känsla av total förblindelse, vilket just denna textrad beskriver.
I den sista versen kommer så konsekvenserna som ett brev på posten. Mike får beskedet att hans flickvän tröttnat på honom genom ett röstmeddelande där hon berättar att det är över. Därefter rör han sig mot baren där han spenderat alltför mycket tid redan, och symboliskt nog börjar även regnet falla på hans ansikte. Efter barrundan där han suttit och gråtit så rör han sig ut på gatan igen, där han intar en ”wounded soldier stance”. Man kan verkligen se framför sig hur hans kropp sakta sjunker ihop efter att han levererat den här träffande beskrivningen.
Var ska man börja? Den här låten är oerhört sorglig, men framförallt är den mycket träffande. Mike vill uppenbarligen förändra sig, men han är oförmögen då alkohol och polare ständigt verkar komma emellan. Dessutom får man en känsla av att han tar henne förgivet, vilket till slut får ödesdigra konsekvenser. Det är lätt att känna igen sig i hur Mike slits mellan folk som vill ha en del av honom, men med facit i hand så verkar han ha fattat helt fel beslut med tanke på hur han reagerar i slutändan. Gällande själva musiken så rör det sig om en rätt ordinär hiphop/brithop-låt som vilar på en stark rytm där en okänd kvinnlig sångfågel sjunger refrängen tillsammans med Mike. Och det här är som bekant ett välanvänt grepp inom hiphopballadsgenren. Men det är som sagt texten och dess otäcka igenkänningsfaktor som gör låten storslagen och åtminstone halvt knäckande. Jag tror att vad man än tycker om The Streets som artist eller genren brithop så har man nog något att hämta i den här låten. Om inte annat så kan och bör man ta till sig det tänkvärda budskapet.
ROBERT