Under den dryga timmen som Kaliforniabandet uppträdde så spelades stora delar av materialet från debutplattan Gorilla Manor, framförda med bandets sedvanligt krökta skäggrocksindie där post-punken lurar i bakgrunden. Låtarna från första skivan har uppenbarligen lyckats fått fäste hos den svenska publiken för gensvaret hos den (tyvärr) relativt fåtaliga publiken var bra. Detsamma kunde tyvärr inte sägas om låtarna från bandets senaste alster Hummingbird. Dessa låtar, såsom ”Breakers” och ”You & I”, är betydligt lugnare i sina kompositioner och det var kanske där skon klämde. För generellt sett så fungerade de ”hårdare” – kanske fel ord att använda när det gäller Local Natives – låtarna klart bättre. Och det är just dessa låtar jag bär med mig från Slottsskogen efter fredagskvällens spelning: inledande och tempofyllda ”World
Bandet avslutade spelningen med ”Sun Hands”, en låt som stora delar av publiken troligen väntat på. Under låtens avslutande del där basgången ställde till hjärtrytmen visade man återigen att man är ett band som definitivt går igång på att spela live. När Springsteen framför ”Twist and Shout” så brukar man tala om den som en ”stadium breaker” (googla varför om ni är nyfikna). Jag skulle inte påstå att ”Sun Hands” skulle kunna sätta en stadion i gungning, men nog skulle den kunna skapa ett mindre upplopp i en folkpark av lite större storlek. Ett minst sagt värdigt avslut på en mycket skickligt utförd spelning. Som tidigare nämnts så bör dock bandet hålla sig till låtar där tempot är högre då dessa låtar helt enkelt är starkare än de lugna. Det ska även tilläggas att Taylor Rice, den ena av bandets två sångare, fortfarande har en musikvärldens snyggaste mustascher.
ROBERT