Är det någon som ens kommer ihåg Klaxons nuförtiden? Där runt 2007 någon gång trodde jag att bandet var på väg att etablera som en relativt tung ”indieakt”, främst på grund av den enorma styrkan man visade upp i och med låtar som ”It’s Not Over Yet” och ”Golden Skans”. Den förstnämnda av de båda låtarna håller jag för övrigt som en av hela 00-talets allra vassaste. Bandet följde hursomhelst upp den starka debutskivan Myths of the Near Future med den katastrofalt bedrövliga Surfing the Void, vars enda bestående intryck egentligen var det fantastiska omslaget bestående av en katt i astronautkostym. Nog för att det sägs att den andra skivan är svår för många grupper, men det är verkligen ingen ursäkt till att släppa ett så pass genomruttet album som Surfing the Void. Åren har hursomhelst gått och det har varit märkbart tyst från den Londonbaserade kvartetten.
Men i början av februari så premiärspelades det första smakprovet från bandets kommande skiva (Love Frequency, en så där lagom smörig titel) i brittisk radio, och trots att det gått ett tag sedan inledningen av februari så är det först nu som den letat sig in på Spotify. Låten, betitlad ”There is No Other Time”, kan bäst beskrivas som en välproducerad och dansvänlig discolåt med en väldigt stark refräng. Men var har bandet gjort av de skrikiga gitarrerna från debutskivan? ”There is No Other Time” är trots allt en habil, men kanske lite väl lättglömd, låt som jag nog kommer spendera en del tid med. Dock undrar jag om det är på det här sättet bandet kommer låta från och med nu, och då kommer nog historien mellan mig och den indieraveiga gruppen att avslutas. Kommande skivan är Klaxons sista chans.
ROBERT