Led Zeppelins fjärde skiva kom ur efterdyningarna av deras episka dinosauriemarscher I och II, samt den akustiska, lite lågmälda III. IV fångar gruppens säregna schizofreni i ett verk, som i ena handen galopperar iväg i genre-typiska, magnifika rocklåtar som Rock And Roll, Misty Mountain Top och Black Dog; men som i den andra ger oss finstämda och restriktiva Going To California, och folk-mysticism i The Battle Of Evermore.
Det är dock på huvudspåret, Stairway To Heaven, som vi ges det bästa av två världar. Låten börjar som en stillsam akustisk folksång, och som stegrar och har sitt klimax i låtens sista minuter, där både Robert
På IV demonstreras också den superba talang som var John Bonham, i den bluesdrivna When The Levee Brakes, med ett av tidernas mest samplade trumspel.
IV är den skiva med Led Zeppelin som fångar och blandar det bäst av alla deras legendariska skivor; deras lågmäldhet och restriktivitet, och deras storslagenhet och odödlighet. Det finns bättre låtar av dem, men inte en bättre skiva. Det tycker Robert Plant också: ”the Fourth Album, that’s it.” Gott så.
Det görs inte sådan här bra musik längre. Förmodligen kommer det aldrig att göras heller. Det känns både fantastiskt och lite vemodigt. Men framförallt; ”det var bättre förr”.
Inte illa för ett gäng lemonsqueezers från Bedfordshire.
LINUS