Illvilliga rykten gjorde länge gällande att vi aldrig skulle få uppleva ett till skivsläpp med The Embassy. Bandet släppte sitt senaste alster
Life In the Trenches – en samlingsplatta bestående av singlar och b-sidor – under 2011 och då var det nog många som tvivlade på att The Embassy skulle komma tillbaka till rampljuset. Men så i somras så gav sig den svårgreppade duon Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson ut på vägarna igen
(i alla fall gjorde de en spelning på Way Out West) med den mycket fina singeln ”Roundkick” som något av ett minidragplåster. Undertecknad hade förmånen att se den där spelningen där de premiärspelade i stort sett hela
Sweet Sensation, och naturligtvis var det magiskt. Lyckas bandet återspegla den känslan även utanför konsertlokalen?
”Roundkick” fick inte enbart agera förstasingel, utan det är även låten som öppnar skivan. Som lyssnare tas man med på en värmande resa genom electronicans underbara värld. Låten bygger upp mot det stiliga och effektfulla slutet där det känns som att herr Håkansson får gå loss fritt på effektmaskinerna. ”Related Artist”, skivans andra singel och andra låt, tillika, bör inte lämna någon besviken. En akustisk gitarr driver låten framåt och Fredrik nästan viskar fram texten. Fruktansvärt bra.
Den, med The Embassys mått mätt, lågmälda ”International” följer upp och här tycker jag mig ana något som kan liknas vid en musikalisk
mognad. Det är inte längre lika glatt och hoppfyllt som på
Futile Crimes eller
Tacking, utan istället är det en aning mörkare. Detta är absolut inget konstigt då duon börjar närma sig medelåldersstrecket. Jag får även känslan av att en annan electroduo inspirerat en del av materialet (till exempel nyss nämnda ”International”), nämligen Pet Shop Boys. Tidigare under bandets karriär så har i alla fall inte jag tänkt på dessa tendenser, men mitt musikaliska öra gissar att den brittiska duon har varit en stor inspirationskälla i skapandet av
Sweet Sensation. Sedan rullar det på och jag gläds över att bandet inte har tappat något i kvalitet under perioden som de har spenderat i studion. Istället har man utnyttjat tiden till att förfina det som en gång i tiden gjorde dem till stora hjältar för en halv generation, och dessutom anpassat ljudbilden då generationen, precis som bandmedlemmar har blivit äldre och kanske även mognare. Jag måste även nämna några ord om den undersköna ”I-D”, som i det närmaste kan liknas vid en ballad. Ballad och The Embassy var två begrepp som jag aldrig trodde att jag skulle få skriva i samma text. Även denna låt är magiskt bra.
Gillade man The Embassy innan man hade hört den här skivan så kommer man definitivt inte bli besviken. Som vanligt är det på det stora hela lekfullt och bra som fan, med en aning mognare sound än vi kanske vant oss vid. Den här skivan känns inte lika applicerbar på sena och alkoholstinna sommarkvällar som deras tidigare skivor, men det är inget underbetyg. En mogen electronicaskiva för finsmakaren, helt enkelt.
ROBERT