Wuthering Height har på bara några månader från att sångaren Marta mötte resten av medlemmarna Max, Simon och William spelat mer i Stockholmsregionen än vad jag någonsin skulle pallat med om jag var stationerad i Bollnäs. Men att framföra sin melankoliska pop – som har en blandning med influenser från allt från James Blake till Pink Floyd – framför en publik är tydligt Wuthering Heights signum.
Alla medlemmar lämnas plats för att för en stund stå i det egna rampljuset men utan att ta fokus från samspeltheten. Jag tänker främst på gitarrslingan i My Dog och den feta basorgeln som inleder Oh You Birds för att inte glömma trummorna och basen som ger låtarna helheten
Martas sångröst tillsammans med de stundtals tunga texterna som i Dropped minds skär genom mig som en kniv genom smör. I bland ser det ut som att orden inte kommer fram för att de väger så tungt. Det är omöjligt att känna sig oberörd när endast ett ord till kan få en att ramla ner för stupet. Men det är inte bara Marta som är tonsäker, körerna som kommer inte och ut i Opened Old Scars visar på att det finns mer kompetens inom Wuthering Height. Att gruppen bryter av med en värdig tolkning av Bon Ivers Holocene i mitten av setet är bara en bonus till ett annars rikt eget material.
På fredag spelar de på Teater Pero i Stockholm gå dit för att höra mer musik som du inte kan höra här nere.
Joakim